Nu kommer sagan om när mormor tar med Kalle för att träffa småfolket.
Kalle träffar småfolket!

Det var en solig och fin vårdag och Kalle var på väg upp för backen till Stenbäcken tillsammans med sin mormor och morfar. Han kunde nästan inte vänta tills morfar sängt av bilen innan han hoppade ut och rusade iväg och började ropa på Trullirutt. Men ingen svarade och ingen kom. Han gick runt stugan och ropade, ingen Trullirutt. Han gick in en bit i skogen och tog ifrån tårna TRULLIRUUUUUUT!, men ingen Trullirutt. Kalle blev ledsen, han hade ju längtat hela vintern efter sin kompis, och nu var han inte där! Han satte sig på en sten på framsidan av stugan. Mormor såg att Kalle blev ledsen så hon satte sig bredvid honom på stenen. Du ska inte va ledsen, sa hon Trullirutt kan ju inte veta att det är just idag som du kommer. Han kanske har varit här och letat många gånger när du inte varit här.
Men vad ska jag göra nu då? Undrade Kalle.
Du kan ju alltid göra det som du gjorde här, innan du träffade Trullirutt. Springa, klättra gunga och vi kan sparka boll sa mormor.
Det är klart sparka boll med mormor eller morfar är ju riktigt roligt. Och det var längesedan han gjorde.
Dom sparkade en stund och Kalle blev lite gladare även om han saknade sin kompis.
Men vet du vad? Sa mormor plötsligt.
Nu blev Kalle nyfiken för han såg på henne att hon hade kommit på något. Vadå? Undrade han.
Jag har ju också varit barn här sa mormor, och om jag inte minns fel så är det inte bara troll som bor i den här skogen. Sen började hon fundera igen. Fast det är klart, sa hon det är ju så längesedan jag träffade dom, dom kanske inte bor kvar?
Vilka då? Nu var Kalle riktigt nyfiken.
Småfolket. Sa mormor som det var den naturligaste saken i världen.
Småfolket? Undrade Kalle. Vilka är det? Var bor dom? Kan vi gå dit?
Mormor började skratta. Lugn sa hon vi kan gå och se efter, men först ska jag hjälpa morfar att tända i spisarna och bära in vatten.
Kalle kunde nästan inte vänta tills hon var färdig. Tänk vad lång tid det skulle ta att tända en gammal spis just idag!
Men rätt som det var så var hon klar. Morfar stannar hemma och hugger lite i skogen sa hon när dom började gå ner mot bastun. Ja, mormor gick. Kalle sprang, klättrade och skuttade precis som han brukar göra. När dom gått förbi bastun så gick dom över bäcken och sen började mormor bara gå rätt in i skogen! Ska vi inte leta upp en stig undrade Kalle som undrade hur i hela världen dom skulle hitta tillbaka.
Nejdå, sa mormor. Det finns ingen stig dit vi ska, det har det aldrig gjort. Dom klättrade över stenar, hukade sig genom snår och dom gick och dom gick och dom gick. Plötsligt stannade mormor. Och det var tur det för Kalle var riktigt trött i benen nu. Jag tror det är dags för en liten fikapaus sa hon. Dom satte sig på en stor sten som var full med mossa på, mormor log lite finurligt hela tiden medan hon hällde upp saft. Kalle drack sin saft och tittade sig omkring för att se om han möjligen skulle känna igen sig. När han satt där och tittade och drack såg han att det liksom lyste som små, små stjärnor under en stor gran en bit bort.
Mormor tittade på honom. Du har sett det nu va? Frågade hon. Jag ser något men vet inte vad det är svarade Kalle. Då smyger vi lite närmare sa mormor, fast vi måste vara försiktiga så vi inte gör någon illa eller skräms.
Dom smög försiktigt fram mot den stora granen och när dom kom riktigt nära såg Kalle att det var små fönster som hade gjort att det såg ut som stjärnor. Det sken ur en massa små hus där under granen. Kalle kikade in i ett av fönstren och såg då två små barn som lekte där inne. Två flickor en med mörkt hår och en med rött. Han satt där på knä och tittade på barnen när en av de vuxna i huset fick syn på honom och mormor. Det var en liten, liten gammal gumma. Först blev hon alldeles förskräckt men sedan tittade hon på mormor, länge tittade hon. Sen började hon skratta och gick ut till dom. Barnen följde med ut men mycket försiktigare. Är det du? Frågade hon mormor . Mormor skrattade och sa ja, det är jag. Både Kalle och dom båda barnen såg förvånat på varandra. Känner mormor den lilla gumman? tänkte Kalle. Men medan mormor och gumman snattrade med varandra började Kalle och de båda barnen titta på varandra. Tillslut kunde inte den lilla flickan med mörkt hår vara tyst längre. Vem är du och varför är du så jättestor? Kalle började skratta, jag heter Kalle sa han och det är inte jag som är stor utan ni som är små! Jag är inte liten sa flickan med rött hår, jag är faktiskt fyra år! Och min syster är fem. Jag är också snart fyra år sa kalle. Den rödhåriga flickan, som var lite modigare än den mörkhåriga, sa att hon hette Tuff och att den mörkhåriga hette Kaksig. Det tyckte Kalle lät lite lustigt, Tuff och Kaksig!
Dom pratade en liten stund om vad dom brukade leka och det verkade som om Kalle och de två tjejerna brukade leka samma lekar. Men dom kom på att det skulle vara svårt att leka tillsammans eftersom dom var så olika stora. Fy vad trist tänkte kalle, när jag hittar två att leka med är dom så små att det inte går. Precis när han tänkt det fick han syn på ett litet svävande glitter. En älva är här tänkte han. Han visade älvan för Tuff och Kaksig. Älvan vinkade på dom och dom följde efter henne. Söt och Rar hade lite svårt att hänga med så Kalle lyfte upp dom och satte dom i luvan på jackan. Sen skuttade han vidare.
Mormor och den lilla gumman satt bara och tjattrade och märkte inte att barnen gick iväg. När dom kommit en bit in i skogen stannade älvan. Kalle såg att det kom många mer älvor flygande nu. Vi behöver hjälp sa dom. Med vadå? undrade barnen . Älvorna berättade då om första gången dom träffade Trullirutt, och om skatten som han hade hjälpt dom att gömma. Nu behövde dom ha tillbaka skatten och dom hittade inte Trullirutt. Men barnen kunde nog hjälpa till. Kalle och tjejerna tyckte det lät som ett spännande äventyr och lovade att försöka. Då flög en av älvorna över deras huvuden och så somnade dom.
När dom vaknade var dom inte kvar på samma ställe och Kalle såg att Tuff och Kaksig hade blivit lika stora som han själv, trodde han ja.
Att det var han som blivit lika liten som dom märkte han när han reste sig upp och gräset var som en hel skog! Hur i bublans gubbar ska jag kunna hitta skatten så här liten? Tänkte han. Och inga älvor såg han till heller. Nu vaknade Tuff och Kaksig också. Hur ska vi hitta skatten så här små? Undrade Kalle. Nu blev tjejerna riktigt arga. ”Du måste sluta att gnälla om att vi är för små!” Sa dom ”Det är inget fel på vår storlek! Vi duger precis som vi är!!”
Ja,ja. Sa Kalle. ”det är bara det att jag inte är van att inte va stor.” Han var noga med att inte säga liten, för han ville verkligen inte reta upp tjejerna i onödan. ”Hiskelit vilket humör dom har”. Tänkte han.”Det passar bra att dom heter Tuff och Kaksig!” Hur ska vi hitta skatten? Undrade han. Vi får försöka tänka ut var Trullirutt gömt den och leta där. Svarade kaksig. Dom funderade en liten stund och sen sa Kalle att han trodde att Trullirutt nog skulle leta upp en grop under en stor sten, och gömma skatten där. Precis när dom skulle börja leta hörde dom att det kom någon, Tänk om det är Trullirutt sa Kalle och skulle precis ropa när Tuff kastade sig fram och höll för hans mun. Då såg han att det var en trollkarl som kom gående i skogen. Det såg ut som om han letade efter något. Han letar nog efter skatten sa Kalle, som kom ihåg att Trullirutt berättat att han gömt skatten så inte den elaka trollkarlen skulle hitta den. Nu kom han på att det var bra att vara liten! Det var jättelätt att gömma sig!!!
Dom gömde sig under inne i en ihålig stubbe och var alldeles tysta. Magen pirrade jättemycket och dom tyckte att varje andetag hördes. Men rätt var det var så gick han vidare. När trollkarlen gått, klättrade dom ur stubben, ja Tuff och Kaksig klättrade ur men Kalle kom inte. Dom väntade lite sen ropade dom. Vart hade han tagit vägen? Då hörde dom att Kalle ropade tillbaka. ”Här är jag.” Sa han ”och här är skatten!” Tuff och Kaksig kröp ner i stubben igen och en liten bit in, så hittade dom både Kalle och skatten. Hur har Trullirutt fått in den är sa Kalle för skatten är ju mycket större än hålet. Dom tittade sig omkring och såg ett större hål åt andra hållet med en sten framför. Där sa barnen samtidigt, har han tagit in den. Men hur ska vi få ut den? Hur ska vi få bort den stora stenen? Dom funderade och funderade och Kalle gick ut på andra sidan för att se om han kom på något. Då kom en av de glittrande älvorna och han berättade att dom hittat skatten men att dom inte fick ut den. Han berättade också att trollkarlen varit här, så det var bråttom att få bort skatten innan han kom tillbaka. Älvan flög över Kalles huvud och vipps så var han lika stor som vanligt!
Nu var det inga problem att få bort stenen och plocka fram skatten. Nu kom alla älvorna tillbaka, några flög över skatten och strödde glitter över den så att dom kunde få med den hem till sig, några andra flög över barnen och dom somnade. När dom vaknade så var dom tillbaka vid småfolkets by och mormor och den lilla gumman satt och snattrade fortfarande.
” Nä,” sa mormor när barnen satte sig bredvid dom, ”det är nog dags att vi går tillbaka till morfar, han har nog tänt bastun nu.” Kalle och tjejerna lovade att snart träffas igen och så började dom gå tillbaka till stenbäcken. Precis när Kalle funderade på hur det kom sig att mormor inte ens märkt att han varit borta så länga sa hon; ”Hur gick det med skatten? Hittade ni den?
Tänk att mormor alltid vet mer än man tror. Tänkte Kalle när dom kom fram till morfar och bastun,
Detta är ännu en av mina små berättelser. Det kommer nog att komma mer.....

Sagor.

Hej igen!
Vet ni att man inte bara kan ha Trullirutt som en mysig och rolig kompis när det är dags för sagomysstund. Han går faktiskt att använda när det är lite jobbigt. Så här kommer sagan om när "Kalle Karlsson träffar Trullirutt!"

Trullirutt möter Kalle!

En dag var Trullirutt, det där trollet med stor nyfikenhet, ute och lekte i skogen precis som vanligt. Han skuttade omkring lite, försökte springa ifrån en hare men det gick inget bra för haren var jätte snabb. Han klättrade och hoppade och såg att han började närma sig stenbäckestugorna. Han bestämde sig för att vända så ingen människa fick syn på honom. Precis när han skulle göra det fick han syn på en liten pojke som satt på marken bakom en av stugorna, då blev Trullirutt nyfiken! Han tänkte bara titta lite, lite, lite hur en människopojke såg ut och se lite vad han lekte med. Han undrade om han skulle se så farlig ut som han trodde? Det gjorde inte den lille pojken han såg bara snäll ut och ledsen. Undrar varför han ser så ledsen ut tänkte Trullirutt. Han såg att pojken hade en brun kanin och att han lekte med några pinnar och tillslut kunde han inte vara tyst längre!
Hej- sa han.
Den lille pojken hoppade upp och blev jätterädd! Du behöver inte vara rädd sa Trullirutt jag är ju bara en liten snäll trollpojke. Det är ju jag som ska vara rädd för dig, men du ser inte så farlig ut du heller.
Nä sa den lille pojken jag är inte farlig. Vad heter du förresten?
Jag heter Trullirutt sa Trullirutt och jag bor en bit bort här, men vad heter du och vad heter din kanin? Varför är du ledsen?
Jag heter Kalle sa pojken och min kanin heter klumpen. Jag och mamma är och hälsar på mormor och morfar här på Stenbäcken. Jag är ledsen för att jag har ont i magen.
Ont i magen får jag bara när jag har ätit för mycket mat tänkte Trullirutt. Har du ätit för mycket? frågade han.
Nej svarade Kalle. Jag får ont i magen när min mamma och pappa bråkar så mycket.
Bråkar dom så du får ont i magen? Undrade Trullirutt. Det var inte snällt av dom!
Kalle berättade då att hans mamma och pappa inte bor i samma hus längre och att han ibland bor hos mamma och ibland hos pappa och när han är själv med pappa så har han inte jätte ont i magen bara ibland och när han är hos mamma så har han också bara ont ibland. Trullirutt och Kalle pratade länge om att mammor och pappor inte ska bråka så små barn får ont i magen. Men sa Trullirutt din mamma och din pappa älskar dig mest i hela världen ändå även om dom inte bor ihop. Ja, sa Kalle jag älskar dom också mest i hela världen. Men frågade Trullirutt finns det något som tar bort det onda? Ja, sa Kalle, KRAMAR! Sen bestämde Trullirutt och Kalle att Kalle alltid skulle säga till mamma eller pappa om han fick ont i magen så kunde dom kramas tills det onda gick bort.

Nu håller jag på med sagan om Kalle, mormor och småfolket.
Ha det gott!