Jag älskar sagor!
Det har jag alltid gjort. Jag har haft turen att få uppleva många olika sagoberättare och sagoläsare; min morfar, mormor, mamma..........
Jag kan nog inte räkna upp alla som fick mig att fastna i en saga när jag var liten. Men mesta gångerna när jag växte upp så var det morfar som fängslade mig. Det var en av höjdpunkterna när man sov över hos dom, ligga på hans arm och bara försvinna in i fantasins värld. För det var precis vad jag gjorde, jag åkte med in i den värden där sagan existerade och blev en del av den!
När morfar gick bort visade det sig att mormor var en lika fantastisk berättare! Men hon berättade mer om hur det var förr och gamla skrönor och det var verkligen inte sämre. (det gick lätt att följa med på den resan och till den världen också.)
De lästa sagorna, som inte är sämre, fick jag hemmifrån och jag tror att om mamma tog fram Bröderna Lejonhjärta eller Mio min Mio idag så skulle jag nog komma smygande upp i soffan.
Men i några år så är det jag som läst och allra helst berättat sagor. På jobbet, Unga örnar lägret. Det är helt underbart att se när man börja -det var en gång och berättar om askungen, den fula ankungen eller något ur fantasin så sitter längst fram de små som jag kanske tänkt ska ha lite utbyte av sagan men sen sitter ungdomar och vuxna med lika intensiva ögon och lyssnar. Men framför allt har jag läst och berättat för mina barn. Och jag hoppas att jag fått dom att älska sagor lika mycket som jag gör.
Det gör dom nog förresten, för om jag tar fram en bok eller börjar berätta en saga så kommer dom fram från sina rum.
Ja, jag försökte nån gång berätta om Trullirutt men det blev liksom inte som det skulle.
Det var då småfolket kom till; ni vet småfolket som bor i den lilla byn i skogen, under den där stora,stora granen, den där granen som når nästan ända upp till månen....................
