Trullirutt!

Hej alla goa släktingar!
För det är ju mest ni som läser min blogg. Nu var det riktigt längesedan jag skrev, men som ni alla vet har det hänt en hel del i mitt liv IGEN!
Men den sista tiden har jag börjat göra något som jag faktiskt tänkt på ett tag, att sätta ner mina Trullirutt sagor på papper.

Så alla ni som hört morfar Kalle berätta om Trullirutt får ursäkta, jag för honom vidare till mina barn och har gjort det sen Nathalie var lite men nu skriver jag ner det som finns i mitt huvud.
Så småningom kommer även sagorna om småfolket som är helt mina och mina barns (dom brukade få bestämma vad som skulle hända i stora drag) att komma ner på papper.
Men här kommer den sista sagan om Trullirutt som jag skrivit ner. (och ni får ursäkta igen för Lumpelo är inte med men däremot så återkommer en glittrande älva i nästa alla sagorna.)

Trullirutt blir tillfångatagen av människor!

Det var en solig och fin höstdag och den lilla nyfikna trollpojken Trullirutt skuttade genom skogen på väg till Stenbäcken. Han ville kolla om hans kompis Kalle var där uppe. Dom hade träffats för ett litet tag sedan och blivit riktigt goda vänner. Varje lördag skuttade Trullirutt dit för att se om Kalle var där. Och han var ofta det. Dom brukade leka allt möjligt, Precis som små pojkar brukar göra. Det bästa var att Kalle också var ganska nyfiken så det brukade bli en del äventyr högt uppe i träd eller ganska långt in i skogen. Lite för långt in, för Kalle egentligen för han fick inte gå så långt. Hans mamma, mormor och morfar var rädda att han skulle komma bort i den stora skogen. Det verkar inte som dom kan förstå att Trullirutt kan hitta överallt i skogen! Men ibland gick dom ganska långt ändå. Inte för att dom tänkt det utan bara för att det blev så. Skutten, hoppen och leken liksom bara fick in dom långt in i skogen. Men dom kom alltid tillbaka innan någon blivit för orolig.
Som sagt detta var en solig och fin höstdag och när Trullirutt kom till stenbäcken såg han att det inte kom någon rök ur skorstenen. Fy vad trist tänkte han, då är Kalle inte här. Vad ska jag nu hitta på? Han satte sig på en sten utanför stugan och började fundera ut vad han skulle hitta på istället. Han märkte inte att det kom två människor gående i skogen. När dom fick syn på honom på stenen trodde dom först att det var en ensam människopojke som satt där, men sen såg dom att det var ett troll! Dom blev alldeles som tokiga för dom trodde ju inte att det fanns troll! Dom började viska och tissla och tassla om hur dom skulle kunna fånga trollet. Tänk vad berömda dom skulle bli när dom visat trollet för alla andra och tänk vad rika dom skulle bli, för det fanns säkert någon djurpark som ville köpa trollet för mycket pengar! Tänk så många människor det skulle komma och titta på honom!
Medan dom stod där och planerade hur dom skulle fånga Trullirutt så satt han bara där på stenen och funderade på vad han skulle hitta på. Han kanske skulle vänta lite för Kalle hade ju sagt att dom skulle komma upp på lördagen och sova till söndagen. Precis när han bestämt sig för att vänta hörde han ett NU! Sen fick han en säck över huvudet och ett rep snurrades runt hans kropp. Stackars Trullirutt hur han än försökte ta sig loss så lyckades han inte. Han hörde på rösterna att det var två stora gubbar som tagit fast honom. Efter en liten stund orkade han inte kämpa emot längre och han blev alldeles stilla.
Nu har han nog gett upp sa en av gubbarna.Hur ska vi få hem honom? Undrade den andre. Men det hade dom inte tänkt på, dom var ju ute och gick och bilarna stod hemma i örby. Medan dom stod där och funderade på hur dom skulle göra hörde både dom och Trullirutt att det kom en bil upp för backen. Han blev glad för han förstod att det var Kalle som var på väg, men då kände han hur karlarna började dra och slita i honom och han märkte att dom drog in honom i skogen. Han var ju ett troll och troll är ju ganska tunga så dom fick slita ordentligt för att hinna undan med Trullirutt innan bilen kom upp. Dom stannade när billjudet tystnade och Trullirutt kände på lukten att han satt under en gran. Så hörde han en bildörr som öppnades och Kalle som ropade: TRULLIRUTT, var är du?
Trullirutt ropade tillbaka, HÄR, HJÄLP ropade han . Sen kunde han inte ropa mer för en av gubbarna höll för hans mun. Dom började dra och slita i Trullirutt igen och drog honom längre och längre in i skogen. Tillslut hade dom fått in honom så långt så ingen levande människa skulle kunna hitta honom! Dom kollade att säcken satt ordentligt över honom och att repet var ordentligt knutet, sen lämnade dom honom där och tänkte komma tillbaka med bilen när det inte var några människor kvar på stenbäcken. Stackars Trullirutt. Han var jätterädd och ledsen och ingen hörde hans rop på hjälp.
Kalle hade hört Trullirutts rop på hjälp när han forfarande var kvar på Stenbäcken och hade sprungit dit han hörde ropet men när han kom fram var Trullirutt redan borta. Han gick ner till sin morfar och berättade att han hört Trullirutt ropa på hjälp men att han inte hittade honom. Morfar sa att han också hört trollet och dom bestämde sig för att ge sig ut och leta. Mormor sa att det nog var bäst att hon stannade kvar på Stenbäcken om Trullirutt kom tillbaka.
Morfar packade en liten matsäck ifall det skulle ta lång tid att hitta Trullirutt. Dom tog på sig sina arbetsbyxor och packade lite verktyg som dom kanske skulle behöva. Sen bar det iväg! Morfar hade hört på Trullirutts röst att något hemskt hänt och gick först ganska fort, så fort att Kalle hade lite svårt att hänga med, men när morfar såg det så saktade han farten. Dom gick i skogen och ropade hela tiden men dom varken såg eller hörde Trullirutt. Länge, länge gick dom. Plötsligt såg Kalle ett svävande glitter! Det måste vara en av dom små älvorna som Trullirutt pratat om tänkte han. Han sa inget till morfar (det hade varit svårt nog för morfar att förstå att det fanns troll, han skulle nog inte orka förstå att det fanns glittrande älvor också) men han förstod att älvan ville att dom skulle följe efter henne och han fick morfar att svänga lite så dom gick åt det hållet älvan var på väg.
Dom fick gå ganska länge och det var mycket klättrande över nedfallna träd och hoppande över stora stenar. Plötsligt var älvan borta! Kalle tittade åt alla håll för att se vart hon tagit vägen men han såg henne ingenstans. Nu hade dom gått så långt att dom inte visste riktigt var dom var. Dom bestämde sig för att äta lite på sin matsäck innan dom fortsatte. Då, precis då hörde Kalle något som lät som ett rop på hjälp! Morfar hör ju ganska dåligt och det lät ganska tyst så han hade inte hört någonting. Men han såg på Kalle att han verkligen hade hört något så dom gick åt det hållet Kalle hade hört ropet. Dom kom fram till en brant klippa och morfar sa att Kalle nog hade hört fel. Men Kalle var envis och gav sig inte. Han hade hört något! Dom tittade ner över kanten, och där långt där nere såg dom att det satt någon som var bunden med en säck över huvudet. Båda två såg att den som satt därnere hade svans med en grön rosett i och då förstod dom att det var Trullirutt. Hur i hela världen ska vi komma ner dit undrade morfar. Han ville ju så klart rädda Trullirutt men han ville ju inte att Kalle skulle ramla ner och slå sig. Då kom den lilla glittrande älvan tillbaka och flög lite grann åt vänster, Kalle följde efter och bakom en stor stenbumling och efter en gran så var det en liten stig som gick som en serpentin ner för klippan. Kom morfar! ropade Kalle. Här kan vi gå ner.
Morfar kom och dom tog sig försiktigt ner mot Trullirutt. Vi kommer ropade Kalle när dom närmade sig. Då började Trullirutt gråta. Han grät och grät. Och när morfar och Kalle kommit fram och när morfar knutit upp repet och tagit av säcken kastade sig Trullirutt mot morfar och kramade honom hårt och länge.
När Trullirutt gråtit färdigt och dom tagit sig upp för den lilla stigen igen satte dom sig ner för att äta matsäcken. Nu ringde morfar mormor och berättade att dom hittat Trullirutt. Trullirutt berättade om gubbarna som tagit honom och att dom tänkt sälja honom till en djurpark. Morfar satt och klurade hur han skulle kunna reta karlarna utan att han avslöjade att det verkligen fanns troll. Plötsligt kom han på det! Han tog två ganska stora stenar och la ner dom dit där dom hittat Trullirutt, han rita ögon, näsa och mun på den mindre av stenarna satte lite mossa på och sen limmade han ihop stenarna. Han tog ett rep som han hade i sina arbetsbyxor och gjorde en svans. Sist trädde han över säcken och band om repet precis så som dom hittat Trullirutt.
Nu! Sa morfar kan dom försöka sälja det här trollet till en djurpark. Sen började dom gå tillbaka till Stenbäcken. Ja, morfar gick men Kalle och Trullirutt skuttade, hoppade, klättrade och sprang tillbaka precis som dom alltid brukar göra. Kalle berättade för Trullirutt att dom fått hjälp av en glittrande älva, han berättade också att morfar inte sett den. När dom pratade om det sa morfar: Undrar vad det är som glittrar där borta? Det måste vi kolla. Morfar började gå mot glittret. Trullirutt och Kalle såg att det var en älva som vinkade. Dom fick morfar att vända om och gå mot Stenbäcken igen. Tänk att morfar också har kvar sin nyfikenhet sa Kalle precis när dom kom fram till mormor på Stenbäcken!